Sprid glädje omkring dig

När min fina mommo gick bort i cancer 15/1 -09 kändes det som att hela hjärtat brast. Jag visste varken ut eller in eller vad livet skulle föra mig till. Allt var jobbigt, varje litet steg jag tog kändes vid och jag kämpade emot livet. Jag ville inte att det skulle gå framåt, allt jag ville var att stanna upp tiden. Men livet gick vidare och tiden stannade aldrig till. Jag kämpade för att nå framåt och den 6/2- 09 tog verkligen all kraft jag hade. Begravning..

Med tunga steg tog vi oss dit. Jag satt bredvid moster och mamma, och det var både tur och skönt. Men trots det brast jag, jag kunde inte förstå att det var MIN mommo som låg där i kistan. Hur kunde det gå till?! Hur fan kan livet vara så otroligt orättvist? Hon har inte gjort världen något ont och ändå blev det såhär! Jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle orka vara kvar inne i rummet hela tiden ut, jag trodde aldrig jag skulle orka. Men jag kämpade, för både min och mommo's skull. Jag minns inte allt som hände just under den tiden, jag lät mig falla och jag grät. Så många tårar på så kort tid..

Ännu en dag i juni skulle ta all min kraft, dags för jordfästningen. Det spelade ingen roll att halvåret hade gått, det kändes fortfarande som att jag levde kvar i tiden som var ett halvår bakåt. Det var även de jobbigt, jag orkade aldrig ta mig fram. Men jag höll mig kvar, jobbigt var det.

Idag lever jag fortfarande kvar i nånting som kallas sorg. Livet är kanske lättare men sorgen försvinner aldrig. Jag försöker fortfarande förstå att jag aldrig kommer träffa mommo igen, men det går inte in i mitt huvud. Jag kan inte förstå, vill inte. Vissa stunder känner jag sån panik över att inte få träffa henne så det är sjukt. Jag vet inte vart jag ska ta vägen, vad jag ska ta mig till eller vad jag ska göra. Jag blir tokig!

När jag fick höra att Jennifer låg och kämpade för sitt liv, trodde jag inte mina öron. En tjej som spred sån glädje över alla i sin omgivning, som gjorde varenda människa runt om henne glad.

Jag önskar så att jag kunde göra nånting för alla mina fina vänner runt om mig som saknar henne så, jag önskar så att jag kunde få henne tillbaka till er så ni får känna av henne och ha henne vid liv igen. Jag kan inte göra det, men jag önskar att jag kunde.

Jennifer hade ett hjärta av guld, det visste och vet alla!

Att en sån fin människa lämnade jorden är ofattbart.

Jag tror inte att någon kan förstå, eller vill förstå att det

faktiskt har hänt..

Sorg är inget man önskar någon, sorgen försvinner aldrig ur ens liv. Även om livet blir lättare så läker det inga sår. Tro mig, jag vet. Efter tre år och snart en månad senare lever jag fortfarande med sorgen inom mig, lika stor -om inte större, än då.

Jag vet att alla har varit med om något som gör att dom är den personen de är idag. Jag har varit med om en hel del i mitt -än så länge 19åriga liv, snart 20åriga. När jag fyllde 18år hade jag redan varit med om så mycket som jag tror vissa inte ens är med om på hela sin livslängd. Livet är svårt ibland, orättvist. Av allt jag varit med om har jag lärt mig så otroligt mycket. Jag vet hur det är att ligga på botten och tro att man aldrig ska ta sig upp därifrån. Jag har legat där väldigt länge, men jag kämpade. Jag kämpade för allt det var värt och jag lyckades ta mig upp igen. Idag står jag stadigt på mina fötter och jag vet hur livet kan vara. Jag vet att det är värt att kämpa sig upp igen till toppen från botten. Jag vet att det går fast man verkligen inte tror på det.

Tro, det handlar om att tro på att man kan.