Många säger att man inte kan känna på riktig kärlek försn man är över 20. Jag tycker det är helt fel, i mina öron låter det bara galet dumt. Jag har känt på riktig kärlek redan när jag var 14-16. Och jag känner riktig kärlek just nu, mer än jag kände då, visst. Men jag visste redan vad riktig kärlek var när jag var ung. Jag vet att jag inte är den enda som tycker så, som har känt på hur det är att vara kär som ung. Jag hade ett riktigt förhållande då, och visst det kanske är en helt annan sak idag. Den kärlek jag kände då är inte samma som jag känner idag. Den jag känner idag är starkare och djupare på något vis. Men för det betyder det inte att jag inte kunde känna på riktig kärlek förut. Jag har känt på att man kan älska en människa så mycket att man inte riktigt vet vart man ska vägen, när man bråkar vill man inget hellre än att bli sams för man får en stor klump i magen för att man bråkar med en person man håller om väldigt mycket och hårt. Jag har känt på ett brustet hjärta och hur det är att förlora en person man älskar över allt annat, även om jag valde det själv. Ja, jag är nog inte den enda som känt så.
Såna som säger att man inte kan vara med om sånt under tjugoårsåldern, kan ta sig i baken. För det kan man visste!
Det jag känner idag är obeskrivligt. Jag är så kär och så lycklig så det finns inga ord i världen som kan beskriva känslan. Visst, jag kanske hade velat ha vissa saker annorlunda. Som att jag inte vill bo kvar här i stan och jag vill göra något jag verkligen trivs med. Men just nu för stunden så spelar inte det så stor roll. Jag har den personen som gör mig till den lyckligaste tjejen i hela världen, en person som älskar mig för den jag är och en person jag håller väldigt kär. Min man i mitt liv, åh vad jag älskar denna människa!
Blabla, jag vet. Töntigt tänker ni att skriva om sånt, men vafan. Min blogg, jag skriver vad jag vill. Hejrå!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar